Uppropet #nödvärn samt utdrag ur vittnesmålen

Nu har styrgruppen för polisanställdas metoo-upprop #nödvärn träffat rikspolischefen Dan Eliasson och lämnat över uppropet. Vi publicerar delar av innehållet här på vår blogg för att nå ut till fler. 

 

Utdrag ur Upprop #nödvärn

Vi har bett några polisanställda med lång erfarenhet att skriva ett förord till de vittnesmål som lämnas. Vi har med detta eftersökt en analys av situationen, reflektioner över riskerna vi står inför i nuläget samt vilka möjligheterna kan vara i framtiden.

Orättvisor, rädsla och maktspråk inom polisen. Vad bör göras?

 I den flodvåg av vittnesmål som #metoo-rörelsen har gett upphov till är det nu polisens tur. Det har höjts röster för att låta vittnesmålen stanna internt för att inte solka ner bilden av polisen. Men det är en kontraproduktiv inställning. Polisen ska söka sanningen och skadas av hemlighetsmakeri. Om inte Polismyndigheten vågar blotta sina egna misstag, hur ska andra då våga lita på polisen när tryggheten hotas?

De berättelser som nu publiceras är starkt berörande. De talar för sig själva. Men reaktionerna får inte stanna vid upprördhet och fördömanden, påpekanden om vikten av att anmäla eller att det finns policydokument som säger att detta inte får förekomma. Vittnesmålen är en signal. Något är i olag. De personer som tagit mod till sig att berätta sina historier har ofta gjort det i syfte att andra inte ska behöva utsättas för samma behandling. Frågan är nu om de har lyckats att slå larm eller om de kommer att utsättas för ytterligare ett svek av den arbetsgivare som tidigare ofta inte har förmått att skydda dem.

Polismyndighetens ansvar

Hur polisledningen kommer att ta emot dessa vittnesmål är avgörande för vägen framåt. I bästa fall leder de till en insikt om att det under ytan finns många fler berättelser och exempel på hur härskartekniker och destruktivt utövande av makt har skapat rädsla i en organisation som förväntas försvara demokratin och alla människors lika värde. I sämsta fall kommer Polismyndigheten istället att rikta sin energi mot att försvara sitt eget anseende, och skademinimera genom legitimitetsskapande strategier. Förhållningssättet att bygga fasader istället för att fokusera på sin uppgift har beskrivits av olika forskare, till exempel organisationsforskaren Mats Alvesson och polisforskaren Stefan Holgersson. Den senare har dessutom visat hur detta sker och vilka strategier som just polisen använder sig av.

Om inte Polismyndigheten tar emot detta upprop som en hjälp att bekämpa något som har gått fel är det som att inte ta sjukdomssymtom, bilbesiktningens anmärkningar eller larm om gifter i miljön på allvar. Signaler om sexuella trakasserier, kränkande särbehandling, diskriminering och härskartekniker handlar inte bara om anställdas välbefinnande. I förlängningen drabbar det polisens verksamhet om anställda far illa, är rädda eller anpassar sitt beteende efter destruktiva normer. Larmsignalerna är en hjälp att rätta till det som på sikt kan leda till ännu allvarligare tillstånd och Polismyndigheten behöver nu undersöka problemet, identifiera de destruktiva processer som lett till detta och att vidta verkningsfulla åtgärder.

Uppropet handlar om något mycket viktigare än om polisens anseende. Det värsta som kan hända nu är att Polismyndigheten använder någon av de strategier som rutinmässigt tas fram när bilden av polisen riskerar att fläckas, såsom:

  • Tystnad och passivitet tills stormen lagt sig
  • Hänvisningar till upprättade policydokument
  • Försök att minska trovärdigheten hos de som framfört kritik
  • Bagatellisering och relativisering av berättelserna
  • Konstateranden att det finns rutiner och ritualer som ska lösa problemen
  • Krav på brottsanmälningar och att efter det förklara sig oförmögna att yttra sig p.g.a. pågående utredning
  • Fluffiga uttalanden om värdegrund och normer
  • Kraftfulla fördömanden som ersättning för konkret handling
  • Avledande strategier där man lyfter fram något annat område där insatser redan har gjorts, till exempel lönekartläggning eller satsning på att rekrytera kvinnliga chefer.
  • Mediestrategier och insatser av PR-byråer

Verksamhetsplaner ska vara ett redskap för aktivitet, men inom polisen liknar de istället ofta reklamkampanjer vars syfte verkar vara att uppvisa en tilltalande fasad.  Det är ett problem. Om polisledningen svarar med rituella deklarationer är det en signal om att läget är riktigt allvarligt. Nöjer sig myndigheten med att påstå sådant som att de ska satsa hårt (eller ännu värre: att de ska ”fortsätta att satsa hårt”), att det finns fungerande rutiner, att de drabbade måste anmäla, eller något annat allmängiltigt och till intet förpliktigade, kommer de grusade förhoppningarna hos dem vars förväntningar nu har väckts att skapa ett ännu sämre utgångsläge. Fraser och tomma utfästelser från ledningen har effekten att de sänker medarbetarnas förtroende för att ledningen har en uppriktig vilja att komma tillrätta med kränkningarna. Det som beskrivs i uppropet är ett arbetsmiljöproblem, och det är arbetsgivarens skyldighet att vidta åtgärder för att komma tillrätta med dem. Då räcker det inte att hänvisa de som drabbas av effekterna av den dåliga arbetsmiljön att de är skyldig att anmäla brott.

Fallgropen med ett ensidigt fokus på brottsutredning

Polisledningen hänvisar regelmässigt till att det finns rutiner för sexuella trakasserier och diskriminering. Brott ska anmälas och arbetsmiljöproblem hanteras av en överordnad. Men brottsanmälningar följer en egen logik, som i sig kan göra att den utsatte drar sig för att anmäla.

Inom polisorganisationen är det väl känt att de som har anmält sexuella ofredanden eller andra brottsliga handlingar från kolleger ofta har fått betala ett mycket högt pris. Berättelserna om de konsekvenser som har följt i kölvattnet på anmälningarna visar ofta att de utsatta har upplevt den efterföljande processen som ännu mer smärtsam än den brottsliga handling som ledde till anmälan. Detta har både gällt själva rättsprocessen och reaktionerna från omgivningen, till exempel att utsättas för stark missaktning, repressalier och utfrysning. Det finns gott om exempel på att sådana processer lett till allvarliga psykosociala och medicinska problem. Den här typen av erfarenheter gör att många inte ens vågar berätta om övergreppen av rädsla för att situationen inte ska lösas utan förvärras, vilket är väl känt av de flesta med lite insyn i vad det innebär att anmäla en kollega. Naturligtvis ska utgångspunkten vara att brott anmälas och att de som gör det ska få allt stöd som är möjligt. Detta har dock ofta inte varit fallet, kanske för att de som borde ha gett stöd till anmälaren också är en del av de strukturer som gett upphov till övergreppen, har starkare lojaliteter till den anmälde än till anmälaren eller helt enkelt gömmer sig bakom föreställningen om opartiskhet och att inte vilja ta ställning innan skuldfrågan har slagits fast av en domstol. Men även i de fall ett sådant stöd har getts har det ofta varit otillräckligt. Det får inte vara så att kravet på den utsatte att ensam bära alla konsekvenserna av brottsanmälan gör att den nödvändiga förändringen uteblir. Det måste vara den utsatte som själv avgör om en brottsanmälan är värt priset eftersom en sådan process följer en egen logik.

Inom rättsutövningen har den enskilde rätt att betraktas som oskyldig till dess motsatsen är bevisad. Rättsprocessen byggs också upp som en kraftmätning mellan misstänkt och målsägande där den misstänkte har rätt till ett ombud som granskar anklagelseakten, letar efter svagheter, inkonsekvens, bristande evidens och annat som kan ställa skulden i minsta tvivel. Rädsla för att anmäla beror också på att det ofta saknas vittnen och dokumentation på övergreppen. Ibland är vittnena medansvariga för det som sker och ibland vågar de helt enkelt inte medverka i en rättsprocess.  Risken är därför stor att processen runt anmälan innebär en ytterligare kränkning, i synnerhet när omgivningen inte vågar vittna och påstår att de inte har sett vad som hänt.

Tröskeln för vad som kan lagföras är också hög och måste så vara. Rättsäkerheten kräver höga beviskrav och det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den misstänkte är skyldig. Annars ska hen frias. Många kränkningar sker också på ett sätt som gör att de ligger utanför det uppenbart straffbara, men är tydliga trakasserier och utgör oacceptabel mobbning.

Det kan tyckas självklart att påtala att många exempel utgör brott som borde anmälas, men problemet är inte att denna kunskap saknas. Polisanställda vet att brott ska anmälas. Brottsbekämpning är en del av själva verksamhetsidén. Problemet är att så få trots detta har gjort anmälningar. En ledning som inte tar hänsyn till detta kan medverka till att brottsoffer istället för att få upprättelse mals sönder i den process som en brottsanmälan kan leda till.

Ett ensidigt brottsfokus riskerar också att den möjliggörande kontexten glöms bort, och även om brott anmäls så hindrar detta inte på något sätt att andra åtgärder vidtas med syfte att skapa en trygg miljö, fri från kränkningar. Åtgärder i en arbetsmiljö är något annat än hantera en flod av anmälningar. Lösningen är alltså INTE en uppmaning att göra det som alla vet kan göras, utan att först försöka förstå varför det inte redan sker och att hitta orsakerna till den låga anmälningsbenägenheten. Okänsliga krav på den utsatte att göra brottsanmälan och delta i en förundersökning riskerar att den utsatte inte skyddas utan istället riskerar att ytterligare brytas ner.

Inte bara sexuella trakasserier

Metoo-rörelsen har haft ett starkt fokus på sexuella trakasserier, vilket också har avspeglat sig i #nödvärnsberättelserna. Men många har vittnat om att andra kränkningar är både vanligare och minst lika skadliga som de rena sexuella trakasserierna. Förminskning, misstänkliggörande, utfrysning, osynliggörande, förakt och fientlighet är några av de företeelser som beskrivs i uppropet. De till synes oförargliga och oavsiktliga strategierna att förminska de som inte uppfyller den manligt kodade normen kan för den drabbade vara ännu mer plågsamma för de drabbade eftersom de ofta är normaliserade och sker så subtilt att den som påtalar dem döms ut som lättkränkt och överkänslig.

Ibland handlar det om medvetna och uttalat fientliga handlingar, men lika ofta om dolda normer och kollektiva föreställningar om vad som ger hög status eller förpassar medarbetare till periferin. Sådana maktstrukturer kan hänga samman med kön, men lika ofta med etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, funktionsvariation, sexuell läggning eller hierarkin mellan poliser och civilanställda. En undersökning som inte berör dessa områden kommer därför att osynliggöra viktiga delar av osunda maktstrukturer.

Tystnadskulturen

Uppropet har framförallt visat hur svårt det är att slå larm och hur ensamt det kan bli för den som utsätts. Många av de övergrepp som beskrivs hade kunnat undvikas om det funnits personer i omgivningen som omedelbart hade reagerat och sagt stopp. Vad är det för krafter som gör att ingen vill gå emot maktspel, trakasserier och kränkningar? Vad är det som gör att de som utsätts ofta skuldbelägger sig själva och känner skam istället för ilska?

När omgivningen blundar, förmedlas också en bild av att det finns ett tyst samtycke. Eller åtminstone en bild av att ingen vill befinna sig på den utsattes sida. Det är ensamt för den utsatte, men drabbar också de som stillatigande har bevittnat att någon utsatts. Flera som inte har gripit in har vittnat om det dåliga samvetet, självföraktet och känslan av att gömma sig bakom påhittade ursäkter. På sikt kan den rädslan också leda till omgivningens acceptans av omständigheterna, för det är svårt att stå ut med självförakt och lättare att konstruera bortförklaringar. Till tystnadskulturen bidrar också de formella och informella repressalier som drabbar dem som berättar.

Flera vittnesmål handlar om varför de som har varit utsatta inte har sagt ifrån. ”Jag ville så gärna få tillhöra gemenskapen” är ett uttalande som är representativt. Det behöver inte vara konstigare än så. Inga hot och inga repressalier behövs när den viktiga tillhörigheten hotas.

Den tystnadskultur som råder inom Polismyndigheten har inneburit att många har vetat och många har bevittnat utsatthet, men väldigt få har ställt sig på de utsattas sida. Denna passivitet riskerar att hamna utanför fokus när företeelser omvandlas till juridiska eller arbetsrättsliga processer. En utredning handlar om vem som har utsatt vem för en kränkning och om detta kan bevisas. Fokus hamnar på de inblandade parterna, inte på den omgivning som antingen har uppmuntrat, möjliggjort eller förhållit sig passiv till det inträffade.

En kränkning av en arbetskamrat är inte är en individuell handling där den utsatte själv måste ta ansvar för att reagera utan målet för en hälsosam arbetsplatskultur måste vara att alla känner ett ansvar för att uppmärksamma och ingripa närhelst det sker.

Bli chockerade, ta detta på stort allvar men det är handling och inte ord som behövs

Rapporten från #nödvärn får inte bli socialpornografi att förfasa sig över. Berättelserna handlar om normer och strukturer som är djupt inbäddade i rutiner, föreställningar, jargong och relationer. De försvinner inte för att någon fördömer dem eller hänvisar till att de strider mot policydokument.

Polismyndigheten behöver istället fortsätta undersökningen av hur dessa strukturer ser ut och verkar i det osynliga. Detta bör ske med hjälp av externa forskare, som omfattas av forskningssekretess och som genom sin forskarroll har ett oberoende gentemot polismyndigheten:

  • Kartlägg hur problemen inom Polismyndigheten ser ut och var de finns
    • #nödvärnsuppropet är en väckarklocka. Inte en uttömande problembeskrivning. Helt klart är att arenorna där trakasserier sker är mångskiftande, men att vissa strukturer ökar risken.
    • Om till exempel relationen mellan chefer och underställda eller mellan instruktörer och polisaspiranter visar sig vara en arena där problem uppstår och inte rapporteras så måste detta uppmärksammas och specifika åtgärder som är riktade mot dessa maktrelationer utarbetas, liksom om vissa arbetsgrupper har utformat informella normer som kan identifieras.
  • Låt analysen omfatta alla former av kränkningar och maktmissbruk och sätt in dessa i ett helhetsperspektiv
    • Sexuella trakasserier är en form av kränkning. Andra former kan vara mer subtila och svårare att upptäcka, men just därför mycket nedbrytande. I en undersökning behöver olika uttryck för diskriminering och förtryck identifieras.
    • Den svåra frågan uppstår när det är relationer och strukturer som leder till kränkningar och som bildar grunden för enstaka individers handlingar.
  • Frisera inte resultaten av en sådan kartläggning!
    • En mörkläggning skulle skada polisen ojämförligt mycket mer än obekväma resultat.
  •  Anpassa åtgärderna till den lägesbild som kommer fram, inte till generella problembilder.
    • Precis som polisen i sitt yrkesmässiga brottsförebyggande arbete måste rikta åtgärderna mot identifierade problemområdena, så måste samma tankesätt prägla arbetet med den psykosociala arbetsmiljön. Polismyndighetens problem är specifika för polisen, liksom kultursektorns är specifika för kultursektorn. Även om det finns stora likheter, måste även de verksamhetsspecifika yttringarna identifieras om åtgärderna ska ha någon effekt.
  • Fokusera särskilt på ledarskapets betydelse för att ohälsosamma strukturer har kunnat upprätthållas
    • Ledningen har ett utpekat ansvar för att problem i arbetsmiljön åtgärdas, men ibland är det ledningen som både står för trakasserierna eller som upprätthåller de normer som ger upphov till dem.
    • Även om det kommer att visa sig att personer som är högt placerade i ledningshierarkin har bidragit till kränkningar så får inte detta faktum göra att man undviker dem. Vad innebär det till exempel att det finns en historia av befordran av personer som har medverkat i förtryckande strukturer?
  • Följ upp de åtgärder som vidtas med hjälp av nya lägesbilder
    • #nödvärnsuppropet har visat att den långa historia av olika former av trakasserier som finns inom Polismyndigheten gör att dessa beteenden är djupt förankrade i det organisatoriska minnet. Det kommer att krävas ett uthålligt arbete för att komma tillrätta med dem.

 Lämna syndabockstänkandet och polarisering mellan grupper

Mottagandet av uppropet får inte urarta i syndabockstänkande, personangrepp, svepande uttalanden om gruppen män mot gruppen kvinnor eller i sektliknande processer där offer och förövare ställs mot varandra. Lockelsen att tillhöra den goda sidan kan vara stark och är också ett sätt att ingå i en gemenskap. Den får inte göra att man blundar för komplexiteten där samma person vid olika tillfällen både kan utsättas själv och utsätta andra för kränkningar.

Även om #nödvärnsuppropet har grundats i rapporter om sexuella trakasserier som oftast utövas av män mot kvinnor, så är det tillräckligt många som har påtalat att detta inte är en könskamp utan ett påvisande av vissa strukturer. Mängden av sexistiska attityder, ovälkomna kommentarer och sexuella ofredanden är bland annat ett resultat av den manliga dominansen inom poliskåren och att kvinnor befinner sig i ett strukturellt underläge. I berättelserna om sexuella trakasserier finns till exempel en föreställning om den manliga polisrollens sexuella dragningskraft, men uppropet har inte manat till en kamp mot män utan mot normer och strukturer. Normen för polisarbete är manligt kodad, män är i majoritet, och att det finns ett samband mellan makt och manligt kön, men de otaliga vittnesmålen berättar om att förtrycket har många olika skepnader och att kvinnor inte på något sätt är uteslutna från att upprätthålla förtryckande strukturer och använda sig av osunda makttekniker. Uppropet handlar framförallt om en kultur som utgör en grogrund för trakasserier på grund av kön, normöverskridande könstillhörighet, sexuell läggning, etnisk bakgrund, trosbekännelse eller funktionsvariaton. Många av de grupper som befinner sig i minoritetsposition kommer att känna igen sig i att vara utsatta för förtryckande strukturer.

Utforska även motståndet mot förändring

Varje krav på förändring riskerar att möta motstånd och motåtgärder, och för att kunna åtgärda problemen behövs också en kunskap om motståndet. Detta tar sig olika uttryck, inte bara i form av förnekande, ifrågasättande och förlöjligande utan också i en byråkratisk tröghet.

Vissa argument upprepas så ofta att de riskerar att bli klichéer, till exempel varningen för att oskyldiga ställs på de anklagades bänk utan möjlighet att försvara sig, eller att vissa berättelser är överdrivna, har hänt för länge sedan eller att de berättas av personer vars trovärdighet ifrågasätts. Men de berättelser som förs fram i denna sammanställning är inte ett led i en pågående rättsprocess, sådana har sin egen logik och måste föras i de sammanhang där anklagelser kan bemötas och värderas. Syftet med berättelserna är inte att lagföra utan att formulera erfarenheter och därför är alla vittnesmål anonymiserade. Naturligtvis finns berättelser där minnesbilderna har förändrats och kanske förvärrats. Så fungerar traumatiska minnen. Men eftersom inga skyldiga hängs ut är detta inte en folkdomstol, utan det viktiga är att förstå vad berättelserna vill förmedla, nämligen en känsla av maktlöshet, rädsla och utsatthet. Den stora igenkänning som har uttryckts i kommentarsfälten visar att vittnesmålen pekar på något väsentligt.

Några av de motståndsstrategier som redan nu kan identifieras är förnekandet (”det där känner jag inte igen”, har aldrig varit med om, har aldrig hört om, det måste vara påhittat av personer som vill ha uppmärksamhet, det är sådant som hände förr, nu är det annorlunda), bagatelliseringen (”det är bara en jargong”, ”han menar inget illa”, ”han är ju lite speciell”, ”attraktion finns mellan människor och att hämma flört är att stympa en del av samspelet”), relativisering (”tänk hur mycket värre former för könsförtryck det finns, t.ex. hederskulturer”, ”vi är bara en del av samhället och det som finns ute i samhället finns även här”), demonisering (”de som begår dessa kränkningar är rötägg och de är undantag”, ”berättelserna är överdrivna och berättarna besatta av hämnd”), skuldbeläggande av offren (”du kanske betedde dig utmanande?” ”du borde ha avväpnat trakasserierna genom att säga ifrån”)

För att komma tillrätta med problemen måste även motståndet mot förändring identifieras. Det utgör en del av den väv som upprätthåller strukturerna.

 Uppropet kan hjälpa Polismyndigheten att utveckla sitt arbete med att försvara demokratin

Berättelserna i #nödvärn är en gåva till Polismyndigheten. Det har också väckt förväntningar att ledningen inte ska förklara bort vittnesmålen utan istället vidta kraftfulla och långsiktiga åtgärder. Polisledningens hantering av det kollektiva rop på hjälp som uppropet uttrycker kommer att avgöra om mobilisering ska leda till en kursändring, eller om den organisationskultur där olika former av diskriminerande strukturer tillåts existera bakom en fasad av likabehandling vidmakthålls.

Den värdegrund som skapades för ett antal år sedan har kritiserats för att vara alltför allmänt hållen, men honnörsorden ”Engagerad, Effektiv och Tillgänglig” kan ändå appliceras på vad som förväntas av polisledningen.

Nu är det upp till Polismyndigheten att vara tillgänglig för den signal om destruktiva processer som #nödvärnsuppropet innebär och att och att förvalta dess budskap ansvarsfullt, engagerat och effektivt!

 

Utdrag ur vittnesmålen i #nödvärn

2016
En manlig kollega skickar sms till mig och det är tydligt att han vill inleda en sexuell konversation. För att komma undan lindrigare avböjer jag med motiveringen att det är nog inte så bra för min polisiära karriär. Han svarar att det nog ”snarare skulle kunna gynna mig”.

2017
Jag har jobbat i tre år. Jag ser absolut en förbättring och en arbetsmiljö som till viss del verkar för det bättre, men med det sagt så är det långt ifrån bra. Så långt! Attityden är ibland så normaliserad så det är skrämmande. Alla de gånger som lilla gumman-mentaliteten är ett faktum. Alla sunkiga skämt som kommer som ett litet brev på posten när en är på skjutbanan och frågar en enkel fråga som: ”ska vi skjuta från liggande position nästa omgång?”. Då kommer svar som ”höhö om du vill”, ”vi kan gå iväg direkt”, ”oj oj lugna dig nu”. Eller när pratet runt fikabordet sexualiserar kvinnan till den grad att hon går att likna vid en maskin. Skrattar en inte då får en till svar att ”men var nu inte så jävla PK”. Eller alla de gånger som ordet feminist är något av det mest naiva en kan kalla sig. ”Varför hatar ni alla män?!” och ”Fan ta av dig offerkoftan”.

2013
När jag gick på PHS så var jag på förfest med olika klasser innan den stora ”insparksfesten”. Där var en påtagligt berusad och besvärande kille som jag bara sett någon gång tidigare. Han verkade låsa sig på mig på något sätt och ville ha uppmärksamhet. När alla gick iväg till festen så kom han fram till mig och fortsatte prata. Jag ville inte vara otrevlig så jag svarade honom. Vi hamnade efter resten av gänget eftersom han vinglade och var kraftigt berusad. Det slutade med att vi var ensamma på den mörka gatan och han ville sätta sig ner på en kant och vila. Jag ville gå vidare och sa att jag skulle gå. Då ville han ha en kram innan jag gick, och jag tänkte ”varför inte”. Jag ville inte vara oartig så jag gav honom en snabb kram. När jag släpper kramen tar han tag i min dragkedja på jackan och drar ner denna. Jag börjar backa och då tar han sina händer och tar tag i baksidan av mina lår och drar sina händer upp under min klänning och greppar tag i min rumpa. Jag trycker mig undan och säger ”Vad fan gör du, du tar på mig!” samtidigt som jag ger honom en lavett i ansiktet. Han verkar då förstå vad han gjort och säger om och om igen ”jag tog inte på dig, jag tog inte på dig”. Jag rusar därifrån och ringer en vän som möter upp mig på väg hem (det blev ingen fest för mig). Är kraftigt upprörd och pratar sedan om händelsen med min handledare på skolan, som gör en anmälan. Jag blir kallad på förhör och berättar om händelsen med tårar i ögonen. Förhörsledaren gör inget annat än ifrågasätter varför jag kramade killen. Det slutar med att jag inte anger brottet till åtal och allt läggs ner. Jag vill egentligen bara att man ska hålla ett uppsträckningssamtal om hur man beter sig.  Jag vet inte om killen ens blev kallad på samtal. Jag gick med ovisshet om vad han visste och med rädsla för repressalier resten av skoltiden.

2012 – 2016
Som lärare på PHS såg jag så många kvinnliga studenter som började termin 1 med stark självtro och pepp ta examen med söndertrasad tro på sin egen förmåga och kompetens. Många män som startade med gott självförtroende gick ut med enormt uppblåsta egon. Gymmet blev navet som allt som sågs som värdefullt cirkulerade kring. Personer med andra kvalitéer än bra tid på milen eller jättemånga kilon i bänkpress sågs som andra klassens studenter som man inte behövde ta på allvar. Dessa egon gjorde sig själva till informella ledare, styrde och ställde som på en fritidsgård för barn. Även vissa lärare bidrog i hög grad till att odla kulturen. Det var inte bara kvinnor som utsattes för härskartekniker, även män med en mjukare framtoning fick åka med. Under åren jag jobbade som lärare fanns det inte en enda öppen manlig homosexuell eller ickebinär student. Lesbiska eller ickebinära kvinnor kunde tillåta sig själva att vara öppnare.

2013 – 2017
Alla de gångerna en manlig kollega har sagt till mig att jag ska sätta mig och köra istället, så kan dem sitta bak i bilen med buset. Anledningen: jag är ju kvinna och klarar inte av uppgifterna lika bra som dem själva, då jag framfö- rallt inte är lika stor och stark. Det kan tilläggas att jag är både starkare och mer vältränad än alla manliga kollegor som har gjort såhär. Alla de gångerna jag har blivit bedömt för mitt utseende innan min prestation i arbetet. ”Du måste vara Sveriges snyggaste polis”, istället för att ge mig beröm för att jag är duktig och för mitt jobb. Alla de gångerna mina manliga kollegor har påpekat min vältränade kropp, mitt utseende, min rumpa, mitt leende. Alla dem gångerna jag har fått en klapp i rumpan av en manlig kollega, som inte kunde hålla fingrarna borta. ”Det finns annat jag kan lära dig allt jag kan om” ”Jag gillar att du alltid är så kvinnligt klädd. Vi män på stationen uppskattar det”

2015
Jag och några fler sitter på ett möte med en hög polischef. Alla har förberett sig för mötet jättenoga. Det är stort att få mötestid med en hög polischef om en viktig fråga. Han är såklart huvudperson under mötet, han har ju mandatet. Han sms:ar mig under mötet vad han skulle vilja göra med mig och en annan kvinna som också är närvarande på mötet. Han beskriver olika sexuella handlingar med detaljer. Han beskriver oss i trekant. Samtidigt som han sms:ar mig sitter kvinnan helt ovetandes och föredrar det hon förberett. För honom. Jag blir bestört av sms:en, men behåller det för mig själv. Hon vet fortfarande inte om det. Jag har besparat henne det.

2015 – 2016
Under ungefär två år jobbade jag med en äldre manlig polis i mitt turlag. Han var allmänt barsk och högljudd, och hans både sexistiska, rasistiska och homofobiska attityd och sätt att skoja och uttrycka sig var så vida känd att det hade blivit normaliserat långt innan jag kom till arbetsplatsen. Det ”var ju bara sådan han var”, och ”du skulle bara ha sett när han var befäl, då var han ännu värre”. Det var bra många fler som var utsatta och vissa enligt min åsikt värre än mig, men jag nämner enbart vad som sades till mig personligen här. Utöver att generellt sett vilja prata om sex och om hur många sexpartners han hade så frågade han bland annat vilken färg jag hade på bröstvårtorna, föreslog att jag kunde dansa poledance i polishusets trapphus (eftersom han gärna ville se det), berättade hur han rakade pungen, hur otroligt hårt hans stånd var på morgonen och hur länge ståndet höll i sig. Han rekommenderade ett kosttillskott till mig för att jag också skulle kunna bli lika kåt, eller ”fuktig om läpparna”, som han uttryckte det. Det ska tilläggas att jag hade jättebra befäl som tog tag i det här när jag väl lyfte det utan några försök att sopa detta under mattan. Han blev polisanmäld, med fler målsägare än bara mig.

2015
Jag hade en lärare på PHS som körde härskartekniker mot mig genom att tilltala mig vid ett annat namn trots att jag sa mitt namn vid ett flertal tillfällen. Detta gjorde han öppet framför klasskamraterna. Även de reagerade på hans sätt att vara. På examensfesten kom han fram och sa att hade jag inte haft barn och varit gift hade han stött på mig mer. Samma lärare låg med flera studenter och hörde av sig till flera där han talade om hur mycket han tyckte om deras utseende.

2006
Jag blev anställd som receptionst på en närpolisstation i ett utsatt område. Någon månad in i anställningen skulle vi åka på en teambuilding. Som nyanställd höll jag en relativt låg profil och gick och la mig ganska tidigt. Någon timme senare öppnas dörren och in kommer den kvinnliga kollegan som jag delade rum med samt tre unga poliser. Alla fyra är lite onyktra. Jag vaknar till och känner obehag direkt, jag känner dem inte och jag ligger i sängen endast iklädd trosor och linne. Den kvinnliga kollegan börjar hångla med en av poliserna (alla tre i stadiga sällskap kan tilläggas) medan en av dem lägger sig i sängen bredvid mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt, civilanställd, nyanställd samt inte riktigt påklädd. Jag försöker flytta ut så långt på kanten jag kan. Polisen börjar smeka mig utanpå duntäcket och jag säger lite lågt: ”sluta!” Jag blir mer och mer stressad, men vill samtidigt inte ställa till med en scen (det är ju så man är uppfostrad). Smekningarna blir djärvare och djärvare och jag försöker parera, plötsligt sticker han in handen under täcket och tar på mitt underliv. Jag får panik och slår till med min hand på hans arm, varpå han säger: ”Men kom igen!” Jag far upp ur sängen och skriker att alla måste ut! Till slut får jag ut alla. Jag sover inte mycket den natten och skäms lite för ”mitt uppträdande”. När jag vaknar på morgonen är jag arg, väldigt arg. Dagen börjar med ett gemensamt morgonmö- te i ring. Jag tittar dem rakt i ögonen men ingen möter min blick. Berättade aldrig för någon på stationen.

2006
PHS, första terminen. Jag har en kursare som jag tycker är märklig från första dagen. Första händelsen skedde på lektionstid. Min tröja hade åkt upp så man kunde se lite av sidan på magen. Kursaren lutar sig mot mig och viskar i mitt öra något i stil med ”Du måste skyla dig, jag blir så jävla kåt. Du vet frugan är ju hemma och är gravid.” Vid det andra tillfället står jag och stretchar min rygg och baksida lår så jag står framåtlutad. Han säger: ”Fan vad gott det ser ut, jag vill ta dig som ett sexpack.” Vid det tredje tillfället grabbade han tag i min rumpa på en fyslektion. Han gjorde och sa också saker till en annan tjej i klassen, men det får hon berätta själv. Skolan fick veta detta. Han blev avstängd och dömd två år senare.

2003
Kollegan som ropade högt över avrapporteringsrummet ”Vad konstigt du går – är du nystraffknullad?”

2008
Gruppmedlemmarna inför kommenderingen (där vi visste att det skulle bli bråk): ”Vi kastar fram dig längt fram ifall det blir för jävligt, du kör topless så tappar de jävlarna fokus”. För att inte tala om de sjukt många gånger manliga kollegor kommenterat mina kläder, utseende, val av färg på läppstift och mycket mer.

2012
Jag skulle koka kaffe till fikat och männen som satt i soffan började högljutt kommentera hur väl jag passade till att vara en liten passopp och började ropa att dom så gärna ville bli serverade av mig. Jag var ny och dom var minst 20 år äldre än mig allihop.

2013
En polis brukade skicka mess om att han tänkte på mig. Trots att han inte fick svar så fick jag det sista långt efter att jag slutat och handlade om vad han skulle göra mot min nakna kropp och hur.

2012
En polis hade tidigare varit misstänkt för att ha våldtagit och ofredat tidigare flickvänner (däribland två kollegor). Han blev inte dömd men skulle inte få jobba med sexualbrott. Det gjorde han ändå med chefens goda vilja och satt och höll förhör med kvinnor som berättade om utsatthet för just våldtäkter.

2016
Så många gånger jag sagt något på ett möte utan att det tagits hänsyn till vad jag sagt. När sen den enda mannen i vår grupp sa precis samma sak som jag blev det alltid väldigt positivt bemött av chefen.

2003
Radiobilskollegan som trött mumlade ”Det blir ett helvete att jobba med dig i natt, kommer inte kunna kliva ur bilen med mitt stånd.”

2012
Av vår högsta chef fick jag höra hur jag påminde om ”kåta Gun”. Sen ville han visa vad han menade och tog upp mobilen för att visa ett klipp. Jag var helt ny och ville ha uppmärksamhet för mitt jobb jag gjorde – inte att jag liknade en kåt karaktär.

2012
Som nyanställd fick jag inte sitta på samma våningsplan som alla andra utredare, utan placerades ensam. När jag ifrågasatte varför en nyanställd man (som anställdes på enheten efter mig) fick ett rum bland de andra så fick jag höra att jag var besvärlig att ha att göra med. Det ryktet följde sen med i mina ”journaler”.

2011 – 2012
Det var min första anställning inom polisen. Jag var 19 år och var knappast styv i korken. Jag gick runt och presenterade mig för samtliga på stationen. En man envisades med att kalla mig ”lilla fröken” med en sensuell betoning. Jag markerade och sa mitt namn, vilket han fullkomligt ignorerade. Han brukade kalla på mig och be mig om saker som inte hade något med min tjänst att göra i tid och otid.  T ex ”lilla fröken, kan inte du hämta lite kaffe till (hans namn)”. Vid ett tillfälle bad han mig komma till honom, han skulle instruera mig att öppna garageporten åt honom (trots att han kunde göra det själv). Under denna process ställer han sig väldigt tätt bakom mig och smeker mina höfter. Jag stelnar till och blir illamående, men vågar inte säga ifrån.  När jag sedan berättar om händelsen möts jag av skratt och kommentarer som ”haha typiskt honom”. Själv missade jag nog helt komiken.

2010
När jag var på narkotikasektionen hittade jag en gång en dildo i mitt postfack.

2011
På utlandsmission blev jag sexuellt trakasserad av en jurist på vårt kontor. Detta nådde utlandssektionen hemma där man bedrev en utredning för att kunna visa att man agerat. Kontentan och resultatet av denna utredning var bedrövligt. Man ifrågasatte i princip inget av den nästintill obefintliga hanteringen av händelsen på plats på missionen. Istället för att stänga av mannen höll chefen på missionen förhör med karaktärsvittnen som inte hade något som helst med händelsen att göra. Man valde att förhöra en annan svensk kvinna i syfte att utröna ”hur en svensk kvinna typiskt sett hade reagerat på händelsen”. Med tanke på att hon hade bott utanför Sverige i 20 år och dessutom var nära vän med mannen, kan man ana att vittnesmålet var en aning färgat. Som man frågar får man svar.

2012
Ett stationsbefäl uttryckte sig putslustigt över att jag var gravid när jag kom hem från utlandsmission Kongo. ”Jo, jo” kluckande han. ”Jaså, ja ja har inte du precis varit där nere i Afrika? He he…” Han lät mig på det viset förstå att det fattar man ju hur det hade gått till när jag blev gravid.

2009
Jag minns en väldigt snygg och till en början charmerande kollega som hade gjort till sin grej att ragga på alla som föll för hans Don Juan-stil. Jag var en av dem som gick i fällan och blev charmerad för en period. Litet senare på en fest blev han provocerad av mig för att jag inte brydde mig om hans närvaro längre. Han var kanonberusad och skrek på folk. Han skulle slå min nya kille och kallade mig för fitta. Därefter tog han sitt nästa offer hårt i handen varpå han sa: ”kom vi går hem och knullar!” Jag skrev till närpolischefen om det inträffade och fick till svar att detta inträffade på fritiden och kan inte kopplas samman med polisens värdegrund.

2010
När jag jobbade på radiobilarna och körde nattpass hamnade jag ibland i stridspar med en viss manlig kollega. När det var lugnt på radion och vi rattade omkring i staden på måfå brukade han peka ut platser där han hade haft sex. Vi kunde köra förbi en park när han pekade på en parkbänk och berättade att han blivit avsugen där. Sen berättade han nästan tvångsmässigt vidare om hur det hade gått till, och varje gång sa jag att det var mer än vad jag ville veta. Ett trögt pass kunde vara som en åtta timmars sightseeing av knullhistorier.

2004 – 2010
När jag var ny fanns det ett stationsbefäl som ALLTID favoriserade blonda unga kvinnliga aspiranter. Han bad oss högt och ljudligt gå före alla andra som stod i kö för att få våra anmälningar granskade, vilket alla skrattade åt. Det funkade som ett lackmustest för resten av polisstationen, om man inte gjorde det var man av typen PRYD, UTAN HUMOR OCH KANTIG och om man gjorde det hamnade man i facket KUL, SEXUELLT TILLGÄNGLIG OCH TILLMÖTESGÅENDE. Nästan alla tjejer hamnade i andra facket eftersom man var så ny och inte fattade hur snabbt garden måste upp. Stationsbefälet brukade också glida upp intill en när man satt och avrapporterade, smeka en i nacken och komma med olika insinuerande inbjudningar till hans lägenhet. Man blev expert på att avböja artigt, göra taktiska val av vilken dator man satte sig vid och börja prata om annat när han kom.

2007
Det fanns en manlig äldre kollega på stationen som hade ett rykte om sig att ha betett sig sexistiskt mot kvinnor. Jag hamnade ensam i en hiss ihop med honom då han plötsligt flyttade sig helt nära mig och började peta mig i magen och stryka mig över brösten. Han sa att det var synd att tjejpoliser ska ha skyddsväst på sig. Jag hade då inte skyddsväst, utan sport-BH och underställströja med uniformsbyxorna och bältet med prylarna. Jag kände mig oerhört trängd och det brann till i huvet. Jag fick en reflex att knuffa bort honom, drog batongen och sa ”om du rör mig en gång till slår jag ihjäl dig”. Han försökte skoja bort det. Jag skämdes över vad som hänt, över att jag inte kunde hantera det bättre och även över vad jag hade sagt. När jag berättade för en överordnad sa han urskuldande att ”Ja han är ju sådär, bra att du sa till honom.” Mer blev det inte.

2003
Patologens kommentar när jag och äldre manlig kollega skrider in för att avvisitera veckans tredje person som tagit sitt liv: ”He he he… Hur känns det att jobba ihop med ett så djävla snyggt befäl!?”… Patologen var iförd vitt nedblodat plastförkläde eftersom han sydde ihop en obducerad kropp då vi klev in i lokalen.

1998 – 2006
Jag skulle kunna rada upp hur många gånger som helst där jag fått höra: ”Lilla gumman”, ”Lilla stumpan”, ”Ja ja, vi vet vad du tycker men vad tycker ni andra”, ”Gör nu inte det här till kvinnligt/manligt”. Droppen var faktiskt när jag fick reda på att man bland männen i ett annat turlag vid nattfikat diskuterat mig och att ”hon får tänka på vilka signaler hon sänder ut”. Vem har någonsin uttalat detsamma om ett manligt befäl? När jag fick klart för mig att man på ledningscentralen i länet ägnade tid åt att diskutera mitt sexliv fick jag nog och klev av. Under tiden undrade alla varför kvinnor inte blev kvar längre i yttre tjänst. Samtidigt fick jag dagligen höra vilken ”räkmacka” vi kvinnor gled in på som blev positivt särbehandlade in på tjänster.

2013 – 2015
Under min tid på PHS så hamnade jag i en fas då jag började tycka självskydd var lite obehagligt. Jag gillade inte slag mot ansiktet eller mot huvudet och kände jag behövde mer stöd för hur jag skulle träna och komma över obehaget. Jag valde att höra av mig till min nya självskyddslärare för tips och råd. Han svarade såklart och bad mig komma förbi på hans kontor så vi kunde prata om det. Han var trevlig och bra då och sa att han absolut skulle hjälpa mig… Efter vårt samtal så började dock han skicka mail till mig på vår läroplattform. Han skrev var han bodde och att jag gärna fick komma förbi någon gång, att jag skulle komma på besök på kvällar, han skrev hur fin jag var och han kollade upp mitt stjärntecken och skrev om sitt stjärntecken hur bra vi skulle passa ihop osv. Han var alltid noga med att inte skriva så man kunde sätta dit honom, han skrev alltid på ett slags trevligt sätt men med en obehaglig underliggande ton.
Jag märkte att jag tillslut tyckte de var riktigt jobbigt att gå till självskyddslektionerna. Han hade konstigt nog alltid ont i ryggen och kunde inte visa olika grepp, förutom när han skulle visa på mig. En gång så skulle han visa hur man tar sig loss från ett strypgrepp när man ligger under en gärningsperson på marken. Eftersom han hade ont i ryggen behövde han en ”tjej som var lättare” och pekade på mig. Saken var att jag inte alls var minst i min klass, det fanns flera andra tjejer och killar som var mindre än mig. Så, där fick jag kliva fram, sätta mig gränsle över läraren och han skulle ”jucka” för att få mig att tappa balansen och han skulle kunna ta sig loss ur mitt grepp. Jag tyckte de var väldigt obehagligt. Hans kontaktförsök slutade inte trots att jag inte svarade på hans mail. Jag visste heller inte hur jag skulle göra eftersom jag inte ville åka ur skolan. Jag ville bara göra klart min utbildning. Tillslut följde min dåvarande pojkvän med mig till skolan, letade upp honom och ställde honom mot väggen. Efter det slutade kontaktförsöken.

2011
Innan jag blev polis dejtade jag en polis. Vi dejtade bara i några veckor, sedan avslutade jag det. Då började han stalka mig. Han visste alltid var jag var, skickade sms att han såg mig genom fönstret, lämnade presenter på dörren och så vidare. En gång när jag var ensam på gymmet dök han upp. Han tryckte upp mig mot väggen och sa att jag skulle ångra att jag gjort slut med honom. Han sa också att ingen någonsin skulle tro på mig om jag skulle anmäla honom. Jag var rädd. Jag flyttade till en annan stad och blev då av med honom.

2008 – 2012
På min första arbetsplats inom Polisen satt några utredande kommissarier i samma korridor som oss kvinnliga civilanställda. En av kommissarierna hade för vana att passera bakom oss i det trånga utrymmet bakom kopieringsmaskinen och trycka sitt kön mot den som stod där – trots att det gick att passera genom att ta andra hållet. Han ”lekte” också med vissa av oss i korridoren genom att gå i vägen så det inte gick att passera honom och sedan ”kittlas” eller ”skoja” på annat sätt, t ex låtsasbrottas. Vi klagade till vår chef, och kommissarien fick flytta in i en annan korridor. Men det hjälpte inte. Där ”erbjöd” han de kvinnliga kollegorna massage genom att ställa sig bakom och smeka dem på axlarna, ner mot brösten. Till slut fick de nog och pratade med sin chef, och det var flera som anmälde honom. När historien rullades upp visade det sig att hans beteende varit känt sedan tidigare och att han då fått tillsägelser. Bland annat hade han för vana att komma tidigt till jobbet och duscha. Sedan fortsatte han gå omkring naken i omklädningsrummet eftersom han visste att städerskan kom dit innan alla andra kommit. Han hade allt som oftast stånd när han gick omkring där och i princip väntade på henne. Kommissarien blev dömd för flera sexuella ofredanden och är inte längre kvar inom Polisen.

2013
”Rita en stor kuk på post-it-lappen och lägg ned i bruna kuvertet till internposten! Jag känner ju beslutsfattande kommissarie, han kommer att skratta.” Detta fick jag som uppmaning från manlig instruktör första veckan av aspiranttjänstgöringen. Den andra manliga poliskollegan skrattar men säger ingenting. Han var ju polisassistent medan instruktören var inspektör. Inget ritades och jag lyckades kontra snabbt att om någon ska rita något så är det i vart fall inte jag.

2014
Ett manligt befäl skulle ställa in sin kaffekopp i diskmaskinen i lunchrummet och upptäckte att disken i den var ren. Han ställde sin smutsiga kopp på diskbänken istället, varpå någon sa ”du får väl tömma diskmaskinen”. Befälet svarade ”det ska ni kvinnor göra, det är det vi har er till” och tittade ut över kvinnorna i rummet. Ingen sa något. Övriga män skrattade.

2013
En äldre manlig polis på ledningscentralen skickade alltid kvinnliga poliser på det han menade var ”kvinnoärenden”; det vill säga relationsvåld, våldtäkter, barnärenden etc. Fanns ingen radiobil ledig med en kvinnlig polis fick ärendet ligga och vänta tills de kvinnliga kollegorna blev lediga. Samma operatör kunde också ignorera kvinnliga patruller som svarade på prio 1-anrop. Gick det ut ett larm om t ex stök och slagsmål låtsades han inte höra när kvinnliga patruller svarade att de kunde åka. Istället väntade han vidare på att någon manlig kollega skulle svara på larmet och skickade den bilen istället. Han kunde till och med omprioritera upptagna manliga patruller för att inte skicka en ledig kvinnlig patrull. När problemet togs upp fick vi till svar att han hade jobbat i myndigheten i 40 år och gör den fördelning av ärenden som är bäst för verksamheten…

 

De som berättat är verkliga människor som farit illa för att någon har tagit sig rätten att göra dem illa. De som berättat är så otroligt starka människor och har burit på sin smärta över lång tid. De har gråtit i bilen på väg hem, haft sömnsvårigheter, panikångestattacker på grund av händelser som skett på sin arbetsplats. Nu när de berättat så har många återupplevt känslan av utsatthet och mår väldigt dåligt.

Därför ber vi dig som läst dessa berättelser
att behandla dem med respekt och värdighet!
För det är verkligen på tiden!

Annonser
%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close